Jag fick min första häst när jag var 3 år. Frost hette han och han hade jag tills han dog när han var 35 . När han dog hade jag en häst till Nalle-björn en shetlandponny och han kunde ju inte vara själv så då fick jag en annan häst Rebo. Så min syster och jag körde nallebjörn med vagn eftersom han var så liten och jag red rebo sen umgicks jag mycket med en tjej ida och vi delade häst intresset på hög nivå. Hon hade ett gäng hästar i sin tur och jag blev helt tagen av en av hästarna hon hade Robin hood. En jättefin skäck som de hade köpt men inte tävlade med för han va lite halvgalen. Så jag lånade hem honom en sommar och fick honom i fin form och sen kom vi överens om att jag skulle få köpa honom för att både jag och min syster skulle kunna rida ihop. Så nu var det tre hästar. Men en kväll när vi skulle ta in hästarna så hade det blivit väldigt mörkt ute och nallebjörn brukade ofta rymma utanför hagen för att äta så de va inte ovanligt. Men den här kvällen kännde jag att något inte stämde. Och han brukade oftast komma springande om han va i hagen eftersom de andra gjorde de men inte den här kvällen. Så vi tog bilen och åkte runt lite för att kolla vart han var men vi hittade honom inte. Tillslut tog jag ficklampan och gick ett varv i hagen för nått sa mej att han kunde va där. och precis som jag trodde stog han längst upp i hagen och när jag kom emot honom gnäggade han och när jag kom fram så såg jag att han stod konstigt och jag försökte få honom med men han ramlade ihop. Han hade brutit bakbenet. Och som jag grät ! Ni kan nog lista ut resten själva och jag kan inte fortsätta skriva för ögonen på mej just nu är så tårfyllda attt jag knaps ser.

Men iaf nu efter 17 år ska vi sälja hästarna och idag fick jag reda på av pappa att de va nån som ville köpa dom och att de var så gott som bestämt. Och även att jag har intalat mej själv att de får de bättre hos nån annan för jag har inte tid och inte intreset kvar så är den här dagen har varit  sååå jobbig. Jag vet inte ens om jag klarar av att va med den dagen de åker. Och mamma och pappa försöker hela tiden förklara att det kanske kommer en dag när jag får suget tillbaka och skaffar en ny och visst de stämmer ju men demär ju fortfarande inte de här hästarna.

Ibland suger livet och idag är det en sån dag !

Nu ska jag baka de där förbannade bläbärsmuffinsen. Och nej stoffe hade inte spytt och inte ja heller. Anledningen till att han hade ont i magen kunde nog ha o göra med nån mat han åt igår. Så ingen kräkis här ! Peppar peppar !

blåbärsmuffins nu då .........




<3